Amanda, 21år och trebarnsmamma

en lite yngre moder till tre pojkar

Panikångest!

Livet som 3 barnsmamma, Livet som tvåbarnsmamma! Permalink2
Okej! Så detta inlägg kommer handla om panikångest och min berättelse och erfarenhet om just panikångest, även lite om tvångstankar.
 
Jag har haft panikångest sålänge jag kan minnas. Jag har och är en extrem stor hypokondriker. Sen jag var mycket liten har jag alltid oroat mig för min hälsa och förändringar och smärta. Jag kunde inte höra mina föräldrar prata om cancer, sjukdomar osv utan att jag direkt började nojja. När jag hade ont i magen eller någor så blev jag rädd och fick direkt signalen i kroppen " detta är farligt, du kommer att dö"
Och att ligga som 4åring och ha dödsångest låter ju inte friskt för 5 öre.
Men det är just en kväll jag minns riktigt väl. Jag var ca 6år och fick min första extrema panikångestattack som sedan jag skulle ha flera år framåt och fortfarande har.
Jag vaknade och kände att jag inte fick luft, tryck mot bröstet, yr, illamående, stirrig i kroppen precis som jag skulle tappa kontrollen, jag var förtvivlad och grät, la mig hos mamma och hyperventilera. Så vitt jag vet kollades det inte upp då jag tillslut somna och vakna upp som vanligt.
Det var inte förens jag kom upp i ålder som jag förstod att det var panikångest då min mamma har lidit av detta. Men trots att jag visste att det var panikångest och att det inte var farligt så hade jag ändå lika mycket dödsångest men jag var dock lättare att trösta och det gick fortare över än idag.
Jag har haft perioder i mitt liv där jag haft det enklare med panikångest som tex 2011-2013 de var de år jag mådde absolut bäst genom hela mitt liv med panikångest och tvångstankar. 
Efter att jag hade fått Zacharias blev det 10 gånger värre och har nog aldrig mått så dåligt som jag gjort.
Fick extrema tvångstankar, panikångest mist 1 gång varannan timme och bröt totalt ihop 10 gånger per dag. Min graviditetesdepression hade dragit med sig en förlossningsdepression trodde ju jag. Och det var då jag valde att söka hjälp, efter alla år.
Jag fick träffa psykologer pga min förlossningsdepression men jag hade ingen förlossningsdepression. Det var något helt annat och blev skickad till annat som ville att jag skulle ta kontakt med något o ja, jag försökte få hjälp där ifrån o från vc o tillslut hamna jag på psykakuten..... 
 
Fortsättning 
Allt jag har i bagaget och stressen jag har nu gjorde så jag gick in i väggen. 
Jag vet fortfarande inte vad exakt som gör att jag mår så dåligt. Varför har jag mått dåligt hela mitt liv? Min uppväxt? Genetiskt? En släng av båda?
Jag ser iallafall mina problem och vet vad dom är. Jag vet varje känsla i kroppen men vet inte varför jag har dom, heller inte exakt hur jag ska handskas med dom för att få dom att försvinna.
När jag nu får panikångest så är det ingen som kan trösta mig och få det att försvinna som förr. Det är upp till mig. Jag får det inte att försvinna. Det får det göra av sig själv. Men jag har lärt mig att välkomna min panikångest och trigga igång den då jag känner den istället för att vara rädd och trycka bort den. Jag triggar igång den medvetet och överdriver känslorna då förvinner den fortare.
Det går bra hemma men sen kommer vi till mina tvångstankar som ändrar karaktär och paniken utomhus. Det har alltid varit hyprokondiska tankar men dom jag hade förr var lättare att kontrollera än de jag fick efter z föddes.
Som justnu. Min extrema sväöjfobi.
När jag ska äta så kan jag inte. För jag kan inte svälja. Det krampar i halsen o jag tror jag ska sätta i halsen och dö.
Och när det kommer till utomhus.. Jag behöver inte ens äta för att det ska uppstå. Direkt när jag kliver utanför dörren så kan jag inte svälja mitt egna saliv och får panik. 
Men vet ni vad det roliga är? Sen denna tvångstanke kom upp så mår jag inte längre illa då jag är ute. Och när jag väl mår illa ute, då har jag inte problem att svälja. 
Så det ändrar på sig hela tiden. Efter jag fick z var jag helt fast i mitt egna huvud och tänkte mycket på döden. Minst 12 gånger i timmen fick jag upp bilden av mig själv gammal och dö. Och känslan att det inte är långt kvar. Jag beskrev livet som att jag var en ko och livet var en hage. Vi bara går runt. Gör inget viktigt direkt. Och va är meningen med livet om vi ändå dör?
Jag var riktigt riktigt fast i mina egna tankar.
 
Och dessa grejer vet inte jag hur jag ska hantera.
Men jag vill heller inte proppa i mig tabletter. 
 
#1 - - Christina:

Min dotter fick panikångest för några år sen när hon gick i högstadiet. Fruktansvärt jobbigt för henne. Vi gick på samtal på BUP och sen blev det bättre sakta med säkert. Idag , flera år senare, har hon ibland lite känningar av det men resonerar med sig själv och då släpper det. Jag tycker verkligen du ska söka hjälp, ifall du inte gjort det :)

#2 - - Anonym:

:)

Till top